B O B O L I N A

Jag är glad nu. Eller just nu är jag lite dyster. Men annars. Nästan varje dag vill jag inte längre köra in i någon bergvägg. Jag är glad. På riktigt. Nästan varje dag. Eller i vart fall lite varje dag. Fast just idag känner jag mig lite melankolisk. Men det är nog mest att jag är trött och vart i solen hela dagen.
Jag är kär. Jättemycket. Det är jättekul. Fast oxå jätteläskigt. Eller egentligen inte. Men jo. Fast jag har inga som helst förväntningar. Då blir det mindre läskigt. Men jag vet att jag redan är körd. Jag var det redan för fyra år sen. Med honom. Då tog det ett år att komma på andra tankar. Och då var det ens inget. Har bara aldrig vart så kär i någon enda människa i hela mitt liv. Alla inräknade. Så har vi ändå lite kontakt. Han ringer då å då och kollar läget. Jag vill ens inte träffa honom. Eftersom jag vet att jag är körd. Men han ringer. Ibland. Och han ringer strax innan påsk. Jag ger upp. Och där är jag nu. Körd och helt upp över alla öron folk pratar om precis tvärkär i killen. Så att hjärtat slår dubbelt eller lite som det vill när jag tittar på honom. Så att jag blir skakig i benen och darrig i händerna. Så att jag inte kunde äta eller sova på flera dagar. Så att jag inte hittar några fel. Så att jag bara vill vara nära. Tror ni har bilden. Men som sagt, inga förväntningar. Det blir som det blir. Annars har vi försökt. Hans ord; vi måste försöka, annars kommer jag ångra mej resten av livet. Jag tror inte varken han eller jag kommer få lov att ångra oss. Jag hoppas inte det. Det är för mycket som stämmer. Jag vill att det ska vara rätt. Men av erfarenhet vet jag ju att det inte räcker med att vilja något. Det krävs en hel del annat oxå. Och jag är inte säker på hur mycket jag har för tilfället. Men jag vill. Verkligen. En dag i taget. Så blir det nog bra. Och som sagt, om inte så var det fan värt ett försök.

Nu känns det lite som att livet börjar om. Solen är varm och har smält bort all den smutsiga snön, och man kan gå utan jacka och inte riskera frostskador.
Där jag bor, på världens bästa ställe, funkar det så att så fort solen dyker upp och det blir varmt öppnas alla dörrar och alla umgås, sen framåt oktober försvinner alla för att sen dyka upp framemot mars igen. Jag har bott här snart tre år nu och det är likadant varje år.
Och nu är den tiden då folk man inte pratat med på fem månader kommer ur sina iden. 
Jag inser nu hur mycket jag saknat att bara sitta ute i solen och läsa en bok, bygga sandslott eller bara kolla på alla barn som springer runt som galningar.

Nu kommer lite skryt: Okej så att alla vet ju redan att min son är oerhört begåvad, något som han uppenbart ärvt av sin mor... Så igår bestämde vi att vi skulle ta av stödhjulen på hans cykel. Jag trodde ju man skulle få springa bakom ca 24.000 varv här på gården. Jag sprang ca fem meter. "Men mamma, jag kan själv!!!" Okej, sorry så väldigt. Och så cyklade pojken iväg. Helt galet. I början gick det lite vingligt, men sen for han som en galning hit och dit och hade tävling. Som sagt, sådan mor sådan son...klok, vacker, intelligent och kan cykla....

Igår gick även årets första skogspromenad av stapeln. Å, shit, jag skrev verkligen "av stapeln"..........jag är mållös....och nu skrev jag "mållös" oxå....något har hänt.... Iallafall så var det skogsmulle, vi tog med ett gäng ungar och en burk att fånga vårtecken i och gick upp på vårt berg (ska kanske vara vårat berg, för det är ju inget "vårt berg", det hade ju vart hur äckligt som helst...iäck...). Iallafall, mycket uppskattat. Jag är ju inte så mycket för det där med att lyfta på stenar och klämma på tusenfotingar så jag tittade mest på utsikten. Men det var kul. Jag gillar skog. Även att den här skogen är omgiven av gula radhus. Men det ser man inte hela tiden.
Och skulle man vilja så finns det ju faktiskt en hel nationalpark här bakom hörnet...
På tal om det ska jag nog ta en promenad åt det hållet idag. Det är så väldigt fint när snön smält i skogen där det finns små bäckar. Tycker jag. Och, oj så vuxen jag blivit helt plötsligt. Som sagt, nåt har hänt...
Men jag känner mej för första gången på väldigt länge nästan glad.
Som att allt blir bra.
Jag vågar inte tänka efter för mycket, jag är rädd att det spricker, men jag vill inte hoppa från min balkong idag, och det är väl ett bra tecken. 

Nu ska jag ta och röja lite på min balkong tror jag. Så att jag kan sätta mej i solen och läsa en stund sen. 
Förresten har jag löst mitt livs andra soduku idag. Det är ju inte så svårt som det verkar. Eller så är jag smartare än jag först trodde. Vilket som, jag klarade det. Utan att kolla facit. Wohoo! 

Det tar exakt två timmar att åka från Enköpings station till min dörr. Det har jag just gjort. Jag och Max har vart å hälsat på pappa-släkten. Igår åkte vi till farmor och farfar och var där på eftermiddan, sen åkte vi ut till pappa och åt kanongod smörgåstårta, sen tillbaks till farmor å farfar och sov där. Eller Max sov. Jag låg mest vaken och väntade på att det skulle bli morgon. Senaste veckan har jag typ snittat tre timmar i sovtid varje natt. Vette fan vad det är, spelar ingen roll hur trött jag är så kan jag inte sova ändå. Men det hör kanske till. Hoppas det går över snart. Sen slappade vi på dan och åt lunch med farmor och farfar och sen åkte vi till Carole och umgicks. Blev en tur till Idrottshuset för att kolla på lite bowling oxå, fick flashbacks från jag var liten och pappa dömde handbolls matcher där, jag tyckte korridorerna var oändligt långa och tyckte det var lite mystiskt med alla dörrar man inte visste vad som fanns bakom. Nu inser jag ju att det är typ förråd med gamla kläder och golvmoppar. Men då var det jätte spännande. Farfar tycker vi ska flytta tillbaka dit. inte till idrottshuset, det hade vart jätte konstigt. Men till Enköping. Egentligen skulle jag ju kunna tänka mej att bo i en lite mindre stad, en bit från stockholm, men ändå inte jättelångt. Var ju inne på Mariefred ett tag. Även att jag aldrig i mitt liv vart där. Eller ens sett kort. Eller visste nån som vart där. men det kändes bra. Enköping är väl bra på så sätt. Lite lugnare. Bra för Max. Men jag tror inte jag skulle palla. Småstadsgrejen. Jag är jättebra på den här anonymiteten man får genom att bo i en stad där alla skiter fullkomligt i varann. Fast nu bor jag försej på en gård där alla är i viss mån extremt medvetna om alla andras förehavanden. Men det är bara vi här i vår lilla bubbla. Fem minuter bort är det ingen som har en aning. Det tycker jag funkar alldeles utmärkt. Skulle jag flytta till Enköping så har min käre far lärt hela byn köra bil och alla skulle veta vem man var innan man kommit ur Statoilflyttbilen. Näe, jag trivs bättre här. Där jag kan lukta på...dom gamla apelsinerna i skålen på bordet. Vet inte varför jag köper frukt egentligen. Okej, Max äter det, men jag kan inte erinra mej att han satt i sej ett kilo apelsiner innan de blitt gamla just den seaste tiden. Men det ser så fint ut. Som att det faktiskt bor en sån människa som äter frukt här. Förutom Max. Jga vill så gärna vara en sån. Och ibland är jag det. Samma dag som jag handlat, och gärna om jag städat samma dag, då känner jag mig extra nyttig, då kan jag skära upp lite äpple å apelsin och tycka att jag är jordens bästa där jag sitter i soffan och kollar på Förkväll eller nåt annat svenskt blar program. Lagom till att diskmaskinen behöver tömmas har fruktbegäret släckts helt och jag återgår till att bara titta på de fina färgerna.
Men om man tänker så här, det är ju större chans att jag äter frukt om jag har frukt. Än om jag inte har det.
Jag håller på att läsa en bok. O.s.a av Denise Rudberg, har just läst två andra böcker hon skrivit. Handlar mest om tjejer i stockholms överklass och deras liv, helt okej faktiskt. Det som är skönt med dom är att man vet att i slutet blir det alltid bra för huvudpersonen. De får den perfekta killen, och förmodligen drömjobbet oxå, om de inte redan hade det. Undrar hur en bok om mej skulle bli? Önskar att man bara kunde få nån form av garanti, att hur jobbigt och drygt det än är så kunde man veta att det blir bra på slutet.
(raderat)
....jag alltid haft problem med, om man vart ihop med nån och kanske inte vart helt kär. Så gör man slut för det, och sen är det som att man ens inte ska känna varann mer. Jag förstår inte dom som kan göra så. Vi är ihop, delar allt, och så poff! vi gör slut och pratar aldrig mer. Jag har nästan alltid fortsatt ha kontakt med gamla pojkvänner långt efter man gjort slut. Men jag förstår det inte, man e väl ihop både för att man är kär i människan, och för att man tycker om den som person, och såvida ingen vart otrogen eller så så...näe.
(raderat)
Det sjuka är att jag minns att jag tänkte för ett par månader sen att jag håller på att "setting my self up to get hurt", jag kommer inte på ett bra uttryck på svenska, så det får bli en Viktoria Silvstedt. Men det var så jag kände, att jag nog skulle få det tillbaka, med en dropkick i ansiktet. Men det spelade lixom ingen roll. Det var lixom värt det. Fast nu känner jag ju att jag kanske skulle ha lyssnat lite mer till den där lilla rösten jag tycks ha där inne... Oxå, jag minns när vi satt i bilen en gång, och radion spelade Fairytale gone bad, med Sunrise Avenue, och jag höjde allt jag kunde för den e ju helbra. När jag lyssnade på texten och trallade med så fick jag som nån föraning om att den stämde jättebra in på nåt. Men det gjorde den ju inte. Men att den skulle komma att göra. Och vid närmare eftertanke....

 Tell them the fairytale gone bad...

Efter att det framkommit klagomål angående min totala oförmåga att använda mig av stora bokstäver, punkter och styckesindelning i mitt skrivande har jag kommit på att det går alldeles utmärkt att skriva inläggen i word, och sen bara klistra in. Då sköter datan själv alla stora bokstäver. Så håll tillgodo, här kommer ett inlägg komplett utrustat med både punkter och entertryckningar. Hoppas att detta ska underlätta för eventuella läsare.

Idag är det torsdag. Och jag känner mej på förvånansvärt bra humör! Det var ett tag sen, då sista tiden vart bland det jävligaste jag vart med om. Men det kanske trots allt blir bättre med tiden. Det verkar så. Även att det fortfarande går väldigt upp och ner.

Fast svårt att vara nedstämd när man kollat på snygg i webcam såhär tidigt på dagen...

Jag fick förresten ett uppdrag av min granne häromdagen. Han kom upp å sa åt mej att skriva ner fem saker jag tycker om att göra. Jag kom på en. Läsa. Det tycker jag om. Det räckte inte. Nu har jag ca en dag kvar att komma på fyra saker till, annars kommer han hitta på nåt åt mej. Som jag måste göra. Som hobby typ. För att jag inte ska bli sådär uttråkad och klättra omkring på väggarna och vilja dunka huvet i kaklet. Om han får bestämma kan det bli precis vad fan som helst. Skruva muttrar nämdes under vårt samtal… Så idag kom jag på ett par saker till. Jag tycker om att simma. Bara det inte är för kallt. Det måste ju räknas som en bra sak att göra. Och så vill jag prova yoga, eller nåt likande. Det tror jag att jag skulle vara jätte bra på.
Och måla väggar. Det tycker jag e skoj. Så det är ett projekt jag ska dra igång snart. Kanske imorgon. Jag ska börja med att slipa trappen, å sen måla hallen där nere och väggarna i trappen. Vet just inte vad för färg bara. Efter slipet tänkte jag typ betsa, mörkbrun. Så jag tror vitt passar till, men det blir så…vitt. Ska åka till färgaffär och kolla. När jag orkar. Jag tycker ju rött är väldigt fint. På en vägg kanske. Men det blir så mörkt. Fast man kan ju ha lampor. Såg en helcool tapet på en toalett för ett tag sen, den var typ naturvit, med stora guldgrejer på. Jättefin. Eller jätteful. Men klart cool. Äh, jag vet inte. Det är så svårt när man får bestämma själv. Ja e inte så bra på det. Eller så är jag det, bara att jag inte försökt. Vi får se hur det blir. Det tråkiga är att innan jag får slipa eller måla måste jag städa under trappan. Där finns allt sånt som jag inte använt senaste året, aldrig kommer att använda, men som jag ändå uppenbarligen inte kan förmå mej att slänga. förresten e det jättejobbigt. Vi har inget soprum. Eller det e klart vi har. Men där får man bara slänga små påsar. Med fördel väl förslutna sådana. Annars blir alla jättesura. Iallafall dom som är ordföranden å sånt. Ajabaja, inte kasta stolar i soprummet. Dom ska man köra till tippen. Som har öppet vardagar mellan typ 05:00 å 07:32. Och så måste man ha ett speciellt kort. Som man får på kommunen. Som har besökstid måndagar 10:07-10:13. Allt detta vet jag för att jag gått igenom proceduren när jag städade förrådet i våras. Nära hjärnblödning innan jag fick iväg grejerna. Och nu har jag tappat bort det där kortet. Varsegod, välkommen tillbaka till gå. Om du slagits med poliser på stureplan den senaste månaden kan du ta en tur till fängelset först. 
Jag skulle ju kunna bära ut det till förrådet bara. Men det är jättemycket snö. Eller. Ganska i alla fall. Om man inte går runt. Fast då e de långt. Hm. En annan dag.

Det var lite skrämmande att det var så svårt att komma på roliga saker. Jag gillar ju film. Men det är inte värst kreativt, eller produktivt. Å förresten e min dvd nog paj. Den funkar inte i alla fall.

Nog om det. Igår var mina kära grannar här och kollade på hockey. Sjukt spännande. Fast ännu mer spännande imorgon. Jag hoppas, hoppas, hoppas dom (djurgården…duh!) går vidare till slutspel.
Jag har vart så dålig att jag bara vart på typ tre matcher den här säsongen, och nu ångrar jag mej och vill så gärna gå på fler. Gärna final i globen mellan djurgårn å….mora, det hade vart kul. Dom hejar jag ju lite på (i smyg). Mest för att jag vart där så mycket. Och så är ju faktiskt Max född där. Så nu hoppas vi att djurgårn vinner överlägset, luleå torskar å mora vinner. Typ.

Nu ska jag kolla om jag fått nån post. Jag har beställt böcker från nätet, och det är alltid lika roligt eftersom jag jämt glömmer vad jag beställt. Lilla julafton för dom med tidig alzeimer. Fast inte idag tydligen. Bara trist reklam, trots klisterlappen på brevlådan som tydligt tar avstånd från sånt. Heja posten friskt humör, vi e dom som inte kan läsa, skjortan hänger utanför. Eller nåt. 

Jag passade på att titta lite i hallen vad som blir bra. Men jag vet just inte. Jag vill ju så gärna ha vinrött nånstans. Å så måste det ju passa med resten av hushållet. Utan att vara för likt. Därför hade rött vart bra, för det har jag ju lite i vardagsrummet, som lampa, lite på kuddarna…å så… helst hade ja ju målat beige. Men de kan man ju inte ha överallt. Sen var jag inne på att om man målar vitt kunde man ju göra nån typ av dekoration. Typ tre lagom stora stjärnor på ena väggen eller nåt. Kanske i beige.

Eller så kunde man göra som ett stort moln.

Ett rosa.

Som svävar.

I rymden.

Eller så blir allt svart.

Nu har jag gjort det. Ryckt upp mej. På riktigt den här gången. Inte sådär halvdant som håller i en vecka. Eller tills jag får tråkigt. Nu är det på riktigt, riktigt. De sejer ju att man måste ibland hamna allra längst ner för att börja ta sej uppåt, det ligger nog en del sanning i det. Jag tror jag hamnade där. Nere. Det var inge kul där. Jag trivs bättre här. Där jag kan lukta på blommorna. Av plast visserligen. Men hellre det än hård säng utan filt. Nu blir det bra. Jag känner det. Jag hoppas det. Önskar bara att allt inte tog sån himla tid. Jag var hos en läkare idag, jag trodde på något naivt sätt att fick jag bara prata med honom så skulle allt bli bättre. Men han höll en föreläsning om någon studie som gjorts i usa i hur länge som helst, sen verkade det som att han inte lyssnade ett skit på vad jag sa. Han hade bestämt redan innan jag klev innanför dörren vad jag var för en. Vaddå, du är ju hel och ren och snygg, va kan du ha för nåt som tynger lilla dej. Typ. Dessutom hade han massor med näshår. Som stack ut. När han satt där och rabblade svåra ord och ställde baklänges diagnoser och steriotypiserade så var det svårt att låta bli att titta på håren. Jag fick tvinga mej att titta någon annanstans för att överhuvudtaget höra vad han sa. Det krävde en hel del fokus. Han konstaterade att det bara var nio minuter kvar och frågade mig en fråga som krävde långt svar, och garanterat mer förtroende än jag fått för honom. Jag svarade kort. Sen var det dags för sammanfattning av mig (det han fått ihop under de få minuter han var tyst antar jag..) Han hade lika gärna kunnat göra den där sammanfattningen innan jag ens satt mig ner. Han hade inte lyssnat ett dugg på vad jag hade att säga. Alls. Kanske hade han lika fullt med hår i öronen som i näsan. Innan jag gick dit var jag fylld av hopp att allt kommer bli bra. När det var över ville jag bara gråta. Och hade plåster på armen.