Trying to Recall
"When you´re sleeping on the coutch, when love becomes sacrificing, then I´m not sure it´s gonna be you and me anymore...."
Undrar om man stavar till soffa så på engelska...kanske inte. Men skitsamma oxå kanske. Jag tycker den låten är så himla fin. Den hejar jag på. Eller kanske inte som melodifestivalslåt. Men jo, det gör jag. Det hade vart så fint om lilla läraren vann hela skiten. Som en saga. Önskar att allt var lite mer som i sagor.
Känner mig lite dyster. Det växlar så fort. Ena sekunden tycker jag världen skimrar i rosa, i allafall nån sorts gammelrosa, för att tio minuter senare skifta i grått och mörkgrått. Idag har vart helt okej. Och sen....blähä bara. Fast det är väl så det är. Jag önskar jag hade lite fantasi, då hade jag skrivit sagor om månsken och sånt. Dystert lixom.
"And you said, I think I know how you feel, and I replied I don´t think so at all. Then we wouldn´t be here, a reuniting cup of coffee, trying to recall...."
Eller att jag hade nån form av musikalisk talang, då kunde jag spela sånger i moll på mitt piano. Som jag skulle ha intill mitt stora fönster ut mot havet, där höstvindarna piskar över vågorna och det viner i skorstenen. Fast det saknas kanske fler saker än att kunna ta en ton för att den bilden skulle funka. Men ni förstår vad jag menar. Och när vi ändå har er på tal så vet jag att det är en hel del som smyger runt och läser här, så skriv gärna en rad i gästboken istället för å va så hemliga....
"...Did we grow apart, or did we just not grow together..."
Fan vad jag ångrar att jag klippte av mej håret. Eller jag hade inte så mycket att välja på, men jag hade ju kunnat vara lite mindre drastisk. Det kommer ju ta 78 år tills det är så långt igen...och vid den tiden har det blivit vitt och stripigt... I början tyckte jag det passade bra, men nu är jag less...inte min grej. Så jag ska nog spara ut det igen tror jag. Om det så ska ta tills jag är 98. Typ som att jag skulle bli 98. Glad om jag klarar 50. Vissa dagar 30. Ibland känns det bara som att jag inte förstår vad man ska göra med alla dagar som finns kvar. Bara att klara av en kan ju kännas som en evighet ibland. Och jag är inte ens halvvägs.
"...or do they separate to nowhere, destination unknown..."
Undrar om man stavar till soffa så på engelska...kanske inte. Men skitsamma oxå kanske. Jag tycker den låten är så himla fin. Den hejar jag på. Eller kanske inte som melodifestivalslåt. Men jo, det gör jag. Det hade vart så fint om lilla läraren vann hela skiten. Som en saga. Önskar att allt var lite mer som i sagor.
Känner mig lite dyster. Det växlar så fort. Ena sekunden tycker jag världen skimrar i rosa, i allafall nån sorts gammelrosa, för att tio minuter senare skifta i grått och mörkgrått. Idag har vart helt okej. Och sen....blähä bara. Fast det är väl så det är. Jag önskar jag hade lite fantasi, då hade jag skrivit sagor om månsken och sånt. Dystert lixom.
"And you said, I think I know how you feel, and I replied I don´t think so at all. Then we wouldn´t be here, a reuniting cup of coffee, trying to recall...."
Eller att jag hade nån form av musikalisk talang, då kunde jag spela sånger i moll på mitt piano. Som jag skulle ha intill mitt stora fönster ut mot havet, där höstvindarna piskar över vågorna och det viner i skorstenen. Fast det saknas kanske fler saker än att kunna ta en ton för att den bilden skulle funka. Men ni förstår vad jag menar. Och när vi ändå har er på tal så vet jag att det är en hel del som smyger runt och läser här, så skriv gärna en rad i gästboken istället för å va så hemliga....
"...Did we grow apart, or did we just not grow together..."
Fan vad jag ångrar att jag klippte av mej håret. Eller jag hade inte så mycket att välja på, men jag hade ju kunnat vara lite mindre drastisk. Det kommer ju ta 78 år tills det är så långt igen...och vid den tiden har det blivit vitt och stripigt... I början tyckte jag det passade bra, men nu är jag less...inte min grej. Så jag ska nog spara ut det igen tror jag. Om det så ska ta tills jag är 98. Typ som att jag skulle bli 98. Glad om jag klarar 50. Vissa dagar 30. Ibland känns det bara som att jag inte förstår vad man ska göra med alla dagar som finns kvar. Bara att klara av en kan ju kännas som en evighet ibland. Och jag är inte ens halvvägs.
"...or do they separate to nowhere, destination unknown..."
Kommentarer
Postat av: Cicci
Jag har läst nu. Och berättat det. Puss!
Trackback