Upp till mej. Eller ner.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, måste bara skriva nåt. Till ingen. Idag började jag gråta när jag var hos psykesutredargubben. Han är verkligen jättebra. Men det var jobbigt, det är jobbigare att prata om allt än vad jag trodde det skulle vara. Men oxå väldigt skönt.
Som att det måste vara jobbigt för att kunna bli bra.
Men jag blir mer och mer rädd att det kanske inte blir bra.
Att det kanske är något fel på mej som inte går att laga.
Att det är såhär det ska vara.
Att jag är fel.
Jag har kanske vart naiv som trott att så fort jag tagit det här steget så löser sej allt av sej självt sen, men så har det kännts. Och nu har det gått ganska lång tid. Och jag vet ärligt talat inte om det är så himla mycket bättre. Alls. Jag vill så gärna att det ska vara det, att det blir bra nu. Istället känns det nästan värre, nu när den första "glöden" försvunnit. Sen känns det på någotvis så..otacksamt..när jag pratar med folk som finns i närheten och som bryr sej om mig, som att jag inte vill tala om för nån hur det är eftersom jag vet att de inte kan hjälpa. Att det bara är jag som kan det. Att nu är det upp till mej hur det går. Jag vill att det ska gå bra, det vill jag verkligen, men tänk om jag inte kan då? Om det inte går att laga, om det är såhär det ska vara? Att varenda dag känns som tre år, och varje natt som elva. Fortfarande kan jag inte sova. Det spelar ingen roll hur mycket jag är ute och går eller hur trött jag än är.
Max åkte till dalarna idag, ska vara där en vecka. Jag hoppas det kommer gå bra att vara själv. Samtidigt som jag tycker det blir skönt att ha lite tid för mej själv så vet jag ju hur det brukar sluta. Det är så dubbelt, jag tycker det är skönt att vara själv, samtidigt som jag får panik av det. Jag orkar och vill just inte träffa någon, men ändå...jag fattar det inte. Men nu ska jag verkligen försöka, att lära mig stå ut att vara bara med mig själv. Jag inser ju att det är jätteviktigt. Så vi får se hur det går. Annars har jag ju en hel del folk runtomkring som jag vet finns där. Det är jag väldigt tacksam för, även om jag inte alltid är så bra på att tala om det. Det är väl så att nu har jag äntligen börjat prata med andra och öppnat mej, och lärt mej det, och nu är resten upp till mej. Hoppas bara jag är tillräckligt stark. För just nu känns det inte som det.
Som att det måste vara jobbigt för att kunna bli bra.
Men jag blir mer och mer rädd att det kanske inte blir bra.
Att det kanske är något fel på mej som inte går att laga.
Att det är såhär det ska vara.
Att jag är fel.
Jag har kanske vart naiv som trott att så fort jag tagit det här steget så löser sej allt av sej självt sen, men så har det kännts. Och nu har det gått ganska lång tid. Och jag vet ärligt talat inte om det är så himla mycket bättre. Alls. Jag vill så gärna att det ska vara det, att det blir bra nu. Istället känns det nästan värre, nu när den första "glöden" försvunnit. Sen känns det på någotvis så..otacksamt..när jag pratar med folk som finns i närheten och som bryr sej om mig, som att jag inte vill tala om för nån hur det är eftersom jag vet att de inte kan hjälpa. Att det bara är jag som kan det. Att nu är det upp till mej hur det går. Jag vill att det ska gå bra, det vill jag verkligen, men tänk om jag inte kan då? Om det inte går att laga, om det är såhär det ska vara? Att varenda dag känns som tre år, och varje natt som elva. Fortfarande kan jag inte sova. Det spelar ingen roll hur mycket jag är ute och går eller hur trött jag än är.
Max åkte till dalarna idag, ska vara där en vecka. Jag hoppas det kommer gå bra att vara själv. Samtidigt som jag tycker det blir skönt att ha lite tid för mej själv så vet jag ju hur det brukar sluta. Det är så dubbelt, jag tycker det är skönt att vara själv, samtidigt som jag får panik av det. Jag orkar och vill just inte träffa någon, men ändå...jag fattar det inte. Men nu ska jag verkligen försöka, att lära mig stå ut att vara bara med mig själv. Jag inser ju att det är jätteviktigt. Så vi får se hur det går. Annars har jag ju en hel del folk runtomkring som jag vet finns där. Det är jag väldigt tacksam för, även om jag inte alltid är så bra på att tala om det. Det är väl så att nu har jag äntligen börjat prata med andra och öppnat mej, och lärt mej det, och nu är resten upp till mej. Hoppas bara jag är tillräckligt stark. För just nu känns det inte som det.
Kommentarer
Trackback