B O B O L I N A

Nu känns det lite som att livet börjar om. Solen är varm och har smält bort all den smutsiga snön, och man kan gå utan jacka och inte riskera frostskador.
Där jag bor, på världens bästa ställe, funkar det så att så fort solen dyker upp och det blir varmt öppnas alla dörrar och alla umgås, sen framåt oktober försvinner alla för att sen dyka upp framemot mars igen. Jag har bott här snart tre år nu och det är likadant varje år.
Och nu är den tiden då folk man inte pratat med på fem månader kommer ur sina iden. 
Jag inser nu hur mycket jag saknat att bara sitta ute i solen och läsa en bok, bygga sandslott eller bara kolla på alla barn som springer runt som galningar.

Nu kommer lite skryt: Okej så att alla vet ju redan att min son är oerhört begåvad, något som han uppenbart ärvt av sin mor... Så igår bestämde vi att vi skulle ta av stödhjulen på hans cykel. Jag trodde ju man skulle få springa bakom ca 24.000 varv här på gården. Jag sprang ca fem meter. "Men mamma, jag kan själv!!!" Okej, sorry så väldigt. Och så cyklade pojken iväg. Helt galet. I början gick det lite vingligt, men sen for han som en galning hit och dit och hade tävling. Som sagt, sådan mor sådan son...klok, vacker, intelligent och kan cykla....

Igår gick även årets första skogspromenad av stapeln. Å, shit, jag skrev verkligen "av stapeln"..........jag är mållös....och nu skrev jag "mållös" oxå....något har hänt.... Iallafall så var det skogsmulle, vi tog med ett gäng ungar och en burk att fånga vårtecken i och gick upp på vårt berg (ska kanske vara vårat berg, för det är ju inget "vårt berg", det hade ju vart hur äckligt som helst...iäck...). Iallafall, mycket uppskattat. Jag är ju inte så mycket för det där med att lyfta på stenar och klämma på tusenfotingar så jag tittade mest på utsikten. Men det var kul. Jag gillar skog. Även att den här skogen är omgiven av gula radhus. Men det ser man inte hela tiden.
Och skulle man vilja så finns det ju faktiskt en hel nationalpark här bakom hörnet...
På tal om det ska jag nog ta en promenad åt det hållet idag. Det är så väldigt fint när snön smält i skogen där det finns små bäckar. Tycker jag. Och, oj så vuxen jag blivit helt plötsligt. Som sagt, nåt har hänt...
Men jag känner mej för första gången på väldigt länge nästan glad.
Som att allt blir bra.
Jag vågar inte tänka efter för mycket, jag är rädd att det spricker, men jag vill inte hoppa från min balkong idag, och det är väl ett bra tecken. 

Nu ska jag ta och röja lite på min balkong tror jag. Så att jag kan sätta mej i solen och läsa en stund sen. 
Förresten har jag löst mitt livs andra soduku idag. Det är ju inte så svårt som det verkar. Eller så är jag smartare än jag först trodde. Vilket som, jag klarade det. Utan att kolla facit. Wohoo!