Allt-blir-bra-i-slutändan-garanti?
Det tar exakt två timmar att åka från Enköpings station till min dörr. Det har jag just gjort. Jag och Max har vart å hälsat på pappa-släkten. Igår åkte vi till farmor och farfar och var där på eftermiddan, sen åkte vi ut till pappa och åt kanongod smörgåstårta, sen tillbaks till farmor å farfar och sov där. Eller Max sov. Jag låg mest vaken och väntade på att det skulle bli morgon. Senaste veckan har jag typ snittat tre timmar i sovtid varje natt. Vette fan vad det är, spelar ingen roll hur trött jag är så kan jag inte sova ändå. Men det hör kanske till. Hoppas det går över snart. Sen slappade vi på dan och åt lunch med farmor och farfar och sen åkte vi till Carole och umgicks. Blev en tur till Idrottshuset för att kolla på lite bowling oxå, fick flashbacks från jag var liten och pappa dömde handbolls matcher där, jag tyckte korridorerna var oändligt långa och tyckte det var lite mystiskt med alla dörrar man inte visste vad som fanns bakom. Nu inser jag ju att det är typ förråd med gamla kläder och golvmoppar. Men då var det jätte spännande. Farfar tycker vi ska flytta tillbaka dit. inte till idrottshuset, det hade vart jätte konstigt. Men till Enköping. Egentligen skulle jag ju kunna tänka mej att bo i en lite mindre stad, en bit från stockholm, men ändå inte jättelångt. Var ju inne på Mariefred ett tag. Även att jag aldrig i mitt liv vart där. Eller ens sett kort. Eller visste nån som vart där. men det kändes bra. Enköping är väl bra på så sätt. Lite lugnare. Bra för Max. Men jag tror inte jag skulle palla. Småstadsgrejen. Jag är jättebra på den här anonymiteten man får genom att bo i en stad där alla skiter fullkomligt i varann. Fast nu bor jag försej på en gård där alla är i viss mån extremt medvetna om alla andras förehavanden. Men det är bara vi här i vår lilla bubbla. Fem minuter bort är det ingen som har en aning. Det tycker jag funkar alldeles utmärkt. Skulle jag flytta till Enköping så har min käre far lärt hela byn köra bil och alla skulle veta vem man var innan man kommit ur Statoilflyttbilen. Näe, jag trivs bättre här. Där jag kan lukta på...dom gamla apelsinerna i skålen på bordet. Vet inte varför jag köper frukt egentligen. Okej, Max äter det, men jag kan inte erinra mej att han satt i sej ett kilo apelsiner innan de blitt gamla just den seaste tiden. Men det ser så fint ut. Som att det faktiskt bor en sån människa som äter frukt här. Förutom Max. Jga vill så gärna vara en sån. Och ibland är jag det. Samma dag som jag handlat, och gärna om jag städat samma dag, då känner jag mig extra nyttig, då kan jag skära upp lite äpple å apelsin och tycka att jag är jordens bästa där jag sitter i soffan och kollar på Förkväll eller nåt annat svenskt blar program. Lagom till att diskmaskinen behöver tömmas har fruktbegäret släckts helt och jag återgår till att bara titta på de fina färgerna.
Men om man tänker så här, det är ju större chans att jag äter frukt om jag har frukt. Än om jag inte har det.
Jag håller på att läsa en bok. O.s.a av Denise Rudberg, har just läst två andra böcker hon skrivit. Handlar mest om tjejer i stockholms överklass och deras liv, helt okej faktiskt. Det som är skönt med dom är att man vet att i slutet blir det alltid bra för huvudpersonen. De får den perfekta killen, och förmodligen drömjobbet oxå, om de inte redan hade det. Undrar hur en bok om mej skulle bli? Önskar att man bara kunde få nån form av garanti, att hur jobbigt och drygt det än är så kunde man veta att det blir bra på slutet.
(raderat)
....jag alltid haft problem med, om man vart ihop med nån och kanske inte vart helt kär. Så gör man slut för det, och sen är det som att man ens inte ska känna varann mer. Jag förstår inte dom som kan göra så. Vi är ihop, delar allt, och så poff! vi gör slut och pratar aldrig mer. Jag har nästan alltid fortsatt ha kontakt med gamla pojkvänner långt efter man gjort slut. Men jag förstår det inte, man e väl ihop både för att man är kär i människan, och för att man tycker om den som person, och såvida ingen vart otrogen eller så så...näe.
(raderat)
Det sjuka är att jag minns att jag tänkte för ett par månader sen att jag håller på att "setting my self up to get hurt", jag kommer inte på ett bra uttryck på svenska, så det får bli en Viktoria Silvstedt. Men det var så jag kände, att jag nog skulle få det tillbaka, med en dropkick i ansiktet. Men det spelade lixom ingen roll. Det var lixom värt det. Fast nu känner jag ju att jag kanske skulle ha lyssnat lite mer till den där lilla rösten jag tycks ha där inne... Oxå, jag minns när vi satt i bilen en gång, och radion spelade Fairytale gone bad, med Sunrise Avenue, och jag höjde allt jag kunde för den e ju helbra. När jag lyssnade på texten och trallade med så fick jag som nån föraning om att den stämde jättebra in på nåt. Men det gjorde den ju inte. Men att den skulle komma att göra. Och vid närmare eftertanke....