Tillbaks. Och näshår.
Nu har jag gjort det. Ryckt upp mej. På riktigt den här gången. Inte sådär halvdant som håller i en vecka. Eller tills jag får tråkigt. Nu är det på riktigt, riktigt. De sejer ju att man måste ibland hamna allra längst ner för att börja ta sej uppåt, det ligger nog en del sanning i det. Jag tror jag hamnade där. Nere. Det var inge kul där. Jag trivs bättre här. Där jag kan lukta på blommorna. Av plast visserligen. Men hellre det än hård säng utan filt. Nu blir det bra. Jag känner det. Jag hoppas det. Önskar bara att allt inte tog sån himla tid. Jag var hos en läkare idag, jag trodde på något naivt sätt att fick jag bara prata med honom så skulle allt bli bättre. Men han höll en föreläsning om någon studie som gjorts i usa i hur länge som helst, sen verkade det som att han inte lyssnade ett skit på vad jag sa. Han hade bestämt redan innan jag klev innanför dörren vad jag var för en. Vaddå, du är ju hel och ren och snygg, va kan du ha för nåt som tynger lilla dej. Typ. Dessutom hade han massor med näshår. Som stack ut. När han satt där och rabblade svåra ord och ställde baklänges diagnoser och steriotypiserade så var det svårt att låta bli att titta på håren. Jag fick tvinga mej att titta någon annanstans för att överhuvudtaget höra vad han sa. Det krävde en hel del fokus. Han konstaterade att det bara var nio minuter kvar och frågade mig en fråga som krävde långt svar, och garanterat mer förtroende än jag fått för honom. Jag svarade kort. Sen var det dags för sammanfattning av mig (det han fått ihop under de få minuter han var tyst antar jag..) Han hade lika gärna kunnat göra den där sammanfattningen innan jag ens satt mig ner. Han hade inte lyssnat ett dugg på vad jag hade att säga. Alls. Kanske hade han lika fullt med hår i öronen som i näsan. Innan jag gick dit var jag fylld av hopp att allt kommer bli bra. När det var över ville jag bara gråta. Och hade plåster på armen.
Nu känns det lite bättre. Fast ändå inte. Men jag jobbar på det. Och den här gången ger jag mej inte.