B O B O L I N A

jag borde sova. men vill inte. ironi: jag har gått omkring och jobbat hela dagen, och bara längtat tills jag kommer hem å får krypa ner i min mjuka dubbelduxsäng bland mina tre täcken och åtta kuddar, när jag väl kommer hem (efter 14 timmars arbete å en halvtimmes promenad i mörk höstkyla!!) sätter jag mig i köket å läser en bok. sen går jag ner till mike å kollar på filmer från hans ungdom och skrattar åt han är likadan som han var för 15 år sen. och känner mig även lite lättad att alla filmer som jag kan tänkas medverkat i inte längre finns. hoppas jag iallafall. det är endast därför som jag inte strävar efter att bli känd, jag vet ju att det skulle dyka upp nån gammal dåre som skulle hävda att det faktiskt var jag som spelade jagad prinsessa som huggs ner av galen riddare i någon death metal video från 98. Eller att det visst är jag som rör med någon sorts spade i baljan med mjöd då det skulle tillredas mjöd i nåt matlagningsprogram på nåt sunkit gymnasium i danderyd. nä, då föredrar jag att leva i anonymitet, låta livet ha sin stilla gång.
fast jag måste berätta en sak som hände idag, eller jag vet inte om det egentligen hände så mycket, men jag kom på en sak jag skulle vilja göra, fast jag kommer aldrig göra det, av flera anledningar, men...tänk va coolt att åka iväg helt själv till något sådär lite magiskt ställe...något udda ställe, och kanske bara resa runt lite, göra saker man egentligen alls inte vågar. prata med folk som är helt olika. kanske vandra genom någon öken. sova under träd. tanken har aldrig slagit mej förut, då jag är maniskt rädd för att vara själv, men då kanske det allra bästa skulle vara att bevisa (för sej själv) att man kan. kanske skulle den här jävla ångesten försvinna då (den som alltid infinner sig så fort det blir lugnt runt omkring, och man inte har något att göra. när andra kollar på tv. eller går ut med sina hundar, eller bara trivs med sej själva och är så jävla..belåtna..), att man på något sätt skulle hitta det där lugnet om man var på en plats där man inte visste vad som skulle hända imorgon, att man var själv med sej själv. inte i sin lägenhet, eller sitt radhus, eller i sin bil på väg till jobbet. utan i världen. att man var hundratals mil från det man känner, från...allt.
jag har nyss läst en bok som heter Zahiren, skriven av Paulo Coelho, därav dessa tankar. jag har läst alla hans böcker och inser att han har något viktigt att säga. men jag vill inte var en sån person som...inte vet jag...jag vill inte vara en djup-maja, som köper teorier om världsalltets storhet och makten som finns runt om oss bara för att man läser det i en bok...men han har ju rätt. han har fått mig att förstå sånt som jag tänkt på, funderat på och försökt få ihop jätte länge. han sätter ord på sånt som surrat runt i mitt huvud utan att jag förstått sammanhanget i flera år. till er som inte läst hans böcker, börja nog med Alkemisten, å läs sen Zahiren, Elva Minuter, och till sist Veronica bestämmer sig för att dö. ibland är storyn simpel, inbäddad i religösa teorier och historier från jesus tid, gud tycks ta stor plats och personerna känns ibland lite insnöade, men budskapet, grundtanken, sammanfattningen till varför han skriver om det han gör Är enkel: Lev, på riktigt, slösa inte tid på sånt som är oviktigt, Älska, på riktigt, det finns kärlek som är större än Allt, bara man vågar, Lyssna, på tecknen som visar vart du är på väg i ditt liv, försök inte styra över saker, lyssna på rösten inom dig, och för allt i världen; följ den. foga dig inte efter det mönster som vi blivit lärda att leva efter. gör det Du vill. det som var meningen att Du skulle göra. öppna dig för tanken på att allt kanske inte är jobba, jobba, komma hem, äta, sova, äta, jobba lite till, kanske supa skallen i småbitar när det är fredag för att sen tillbringa hela helgen med ångest över allt man borde gjort, när man inte ens lämnat sängen när det plötsligt är söndag kväll... inte för att jag är direkt rätt person att komma med det här, då jag är kungen av att sova bort helger, dessutom helt utan dåligt samvete, men...kanske man borde tänka efter lite...och som sagt så vill jag ju verkligen inte bli nån sån djup-dricka rödvin-och-analysera-livet-tjej-med-hår-under-armarna, men...jag tror att han är inne på rätt spår, med tanke på hur dåligt folk mår nu för tiden kanske det är dags att man tar ett steg tillbaka och lyssnar lite...på sej själv...

och för att föregå med utmärkt exempel ska jag göra det....inser att klockan är 04:09...och om jag lyssnar tillräckligt intensivt så tror jag mig höra min säng ropa på mig...nånstans långt borta...kom...kom......kryp ner hos mig...låt mig vagga dig i sömn...å du vackra jungfru..kom....kom till mig....

och när man hör rösten ska man alltid lyssna!