B O B O L I N A

Jag är glad nu. Eller just nu är jag lite dyster. Men annars. Nästan varje dag vill jag inte längre köra in i någon bergvägg. Jag är glad. På riktigt. Nästan varje dag. Eller i vart fall lite varje dag. Fast just idag känner jag mig lite melankolisk. Men det är nog mest att jag är trött och vart i solen hela dagen.
Jag är kär. Jättemycket. Det är jättekul. Fast oxå jätteläskigt. Eller egentligen inte. Men jo. Fast jag har inga som helst förväntningar. Då blir det mindre läskigt. Men jag vet att jag redan är körd. Jag var det redan för fyra år sen. Med honom. Då tog det ett år att komma på andra tankar. Och då var det ens inget. Har bara aldrig vart så kär i någon enda människa i hela mitt liv. Alla inräknade. Så har vi ändå lite kontakt. Han ringer då å då och kollar läget. Jag vill ens inte träffa honom. Eftersom jag vet att jag är körd. Men han ringer. Ibland. Och han ringer strax innan påsk. Jag ger upp. Och där är jag nu. Körd och helt upp över alla öron folk pratar om precis tvärkär i killen. Så att hjärtat slår dubbelt eller lite som det vill när jag tittar på honom. Så att jag blir skakig i benen och darrig i händerna. Så att jag inte kunde äta eller sova på flera dagar. Så att jag inte hittar några fel. Så att jag bara vill vara nära. Tror ni har bilden. Men som sagt, inga förväntningar. Det blir som det blir. Annars har vi försökt. Hans ord; vi måste försöka, annars kommer jag ångra mej resten av livet. Jag tror inte varken han eller jag kommer få lov att ångra oss. Jag hoppas inte det. Det är för mycket som stämmer. Jag vill att det ska vara rätt. Men av erfarenhet vet jag ju att det inte räcker med att vilja något. Det krävs en hel del annat oxå. Och jag är inte säker på hur mycket jag har för tilfället. Men jag vill. Verkligen. En dag i taget. Så blir det nog bra. Och som sagt, om inte så var det fan värt ett försök.